Translate

.

.

lördag 15 november 2014

Minnen om Boppa

Du var kanske fem år och jag ca tre år äldre. Du kom in från gården med en död fågel, jag vet inte varför men jag blev nog rädd och lappade till dig. Din mamma/min moster, blev rasande och förföljde mig genom hela Tromsös gator, jag var snabbare och stannade inte före jag visste att hon var riktigt trött och inte skulle orka att ge mig en omgång, hi hi.

*Bilderna lånat från nätet*

Några år senare flyttade jag till Sverige och jag minns sent en kväll du frågade om jag inte kunde göra hål i ena örat på dig, vi befann vi oss i Oslo på besök hos vår släkt där. Javisst myste jag och gick för att leta efter den tjockaste stoppnål som jag någonsin skådat, ler. Minns att jag brände nålen och började tortyren, he he, (det var du som bett mig). :) 
Det hela gick bra och du blev så nöjd. :)

Det hela är så skumt är att du alltid har gått ut och in i mitt liv som en självklarhet, du har fått mig att skatta som få har kunnat...

Några år senare skulle vi ses i Göteborg. Jag var där med några vänner och vi skulle se Springsteen.

Inte så långt efter detta var du med din fru på mitt bröllop. Du kom på några fester. Vi firade midsommar.

Sen var vi tysta några år, men så började vi prata i telefon långa timvisa samtal.
Jag skulle följt med på en kryssning när du fyllde år men något kom i vägen och det blev inte så.

Sedan blev det tyst igen, du hade pratat om att flytta till Spanien så jag trodde du gjort det, men istället så dog du. Varför du dog vet jag fortfarande inte. Olycka, sjukdom, cancer?

Men en sak vet jag och det är att minnena jag har av dig är många och jag hade alltid väldigt roligt med dig, du var en rolig person och älskvärd person.

Tack för allt kära Boppa ❤️


Ni som läser min blogg vet att jag har onormalt mycket dödsfall runt mig. Känslan och sorgen efter var och en som lämnat hinner aldrig svalna innan ett nytt dödsfall kommer.
Jag undrar varför det är på detta vis? Varför får jag leva, är det bättre att leva kvar och se alla dö ut? 
En väninna till mig har aldrig varit med om någon som dött, hon har även en mormor som är en bra bit över hundra år 107 tror jag eller äldre.
Fast det är ju kanske lika onormalt det, jag vet inte annat än att folk började dö för mig redan som ett litet barn.

Ut är det grått, inne är det tända ljus, hoppas du är vid gott mod och har en bra dag framför dig.

Kram, K ♥



18 kommentarer:

  1. Det är en stor tragedi varje gång någon i ens närhet går bort.....Och ännu värre för dig som har haft det så ofta omkring dig :(
    Förstår att du tänker på Boppa och särskilt när du inte vet vad som hände!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar

    1. Tack Ami, jag får nog svaret på vad som hände så småningom, inte för att det förändrar faktum, men jag slipper spekulera mera...
      Kram ♥

      Radera
  2. Livet har många prövningar, både sorgliga och roliga och man minns dem alla. Tror det hade varit gott för dig om du fick veta något om din väns bortgång så du slipper gå och fundera på vad som orsakade detta tragiska.
    När jag läser så förstår jag att du kommer från Norge, det gör jag också, jag har bott här sedan tonåren så det är länge sedan.
    Roligt att du tittar in till mig, dem flesta av mina bloggvänner har flyttat mer eller mindre till Facebook på heltid. Jag är också med på FB, men bloggen är en dagbok för mig även om jag nu mera inte alltid skriver varje dag.
    Önskar dig en finfin helg, mys ��

    SvaraRadera
    Svar

    1. Hej Ruth, du har så rätt, svaret förändrar ju ingenting men det blir lite mera verkligt om jag får veta.
      Åh är du också Norska? :) ja där ser man. Jag kommer från Tromsö, kom hit 1973, det är så länge sedan så jag kunde lika gärna lägga till (19) :)
      Du har en så fin blogg som jag gärna tittar in hos, du pysslar som få, om inte med det ena så med det andra. Facebook har jag bara för kontakter med de uppe i norr och några gamla vänner. Bloggen är också för mig en dagbok där mitt privata sippar ut lite ibland men oftast försöker jag hålla mig ifrån det privata. :)

      Kram på dig och må gott ♥

      Radera
  3. Jag har heller inget svar på varför det är så för dig, men det måste vara tungt att förlora så många människor så tätt som du har gjort. Jag har nog drabbats av ett mer normalt antal dödsfall. Skönt att du har så fina minnen av Boppa med tanke på att du inte vet vad som hände. Stor kram till dig! <3

    SvaraRadera
    Svar

    1. De flesta dödsfall har handlat om cancer och stroke, så detta har ju bara gjort det så uppenbart att det enda vi har är dagen idag. Att leva här och nu är den bästa gåvan vi kan ge oss själva. (fast inte så lätt) Stor kram ♥

      Radera
  4. Minnen från en tid som varit, en viktig tid av ditt liv. Förstår att tankarna virvlar omkring i ditt huvud nu.
    Döden brukar hugga tag i ens innersta skrymslen, en knut vrids om, hårt. Man är aldrig förberedd.
    Jag känner så med dig! Du har drabbats allt för hårt av dödsfall/dödsbud.
    Den varmaste kramen till dig ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
    Svar

    1. Tack fina Pärlan. Jag har nog inte riktigt insett hur hårt jag drabbats, kanske har jag lagt på mig ett skydd för att inte riktigt se verkligheten. Skyddet är borta nu och jag ser den hemska sanningen.

      Varmaste kramen ♥

      Radera
  5. Godmorgon!
    Det enda vi inte råder över är födsel och dödsel.
    Vi vill alltid veta.
    Satt hos min kusin igår och gick igenom alla pappas syskon, deras livshistorier, och min farmors/kusinens mormors.
    Jag känner med dig. Och jag känner med mig själv, har något svårt framför mig.
    KL <3

    SvaraRadera
    Svar

    1. Vi råder lite över födsel men inte över död. Veta vill man för inte blir människor bara bortplockade från jorden, men ingenting får dem tillbaka.
      Tror mer nu än någonsin att det är viktigt att se det vi har exakt för stunden och inte det som ligger framför eller bakom oss. Fast lite god framförhållning är bra att ha....
      Jag lider med oss båda....

      KL ♥

      Radera
  6. Livet är inte alltid då rättvist. Inte livslängden heller...

    Ha en bra söndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Znogge, jag vet inte vad som är rättvist eller orättvist längre, vem dömer? Själv är jag bara rädd att frysa till is.....
      Ha en fin söndag och gör ingenting som inte jag gör. :)
      Kram ♥

      Radera
  7. Många fina minnen har du kvar i alla fall.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar

    1. Jag har många flera, men minnet av när jag fick tortera honom med nålen i örat är lite roande faktiskt! :) Kram ♥

      Radera
  8. Det finns nog inte förklaringar till allt alltid. Men jobbigt är det när det händer. En vän till mej med ganska stor familj och någorlunda stort umgänge, hade inte varit på en begravning förrän han var 50 år! Och så många jag varit på! Det blir dock inte bättre av att vi överlevande inte fortsätter leva,det hjälper ingen, tror jag.

    SvaraRadera
    Svar

    1. Det är precis lika som min väninna som inte upplevt att någon dött.
      Vi som som har nåden att leva skall leva fullt ut, vi har bara denna stund och de val vi gör formar vårt liv... Kram ♥

      Radera
  9. Hoppas du får veta varför.
    Ja det är sorgligt när någon man känner får lämna.
    Fint skrivet om din kusin,-)
    Han verkar mysig.
    Tur att minnen finns kvar, även om dom också gör ont.
    Och att man kan skratta, en sak jag tänker när du blev jagad ,-)) vågade du komma tillbaka, det tror jag inte att jag hade vågat! ,-))
    Ha det fint.
    KRAM Primrose ,-)

    SvaraRadera
    Svar

    1. Jag vill minnas att vi sprang till vi var blåa, tror min moster var för trött för att läxa upp mig. :)

      Kram på dig Primrose ♥

      Radera



Du vet väl att du är ren och skär kärlek? ♥

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.